Språket esperanto lanserades av ögonläkaren L.L. Zamenhof år 1887 i en bok han gav ut under pseudonymen Dr Esperanto, vilket betyder ungefär Dr Hoppfull. Det är från denna pseudonym som namnet på språket kommer. Zamenhof själv kallade språket för Internacia Lingvo, vilket helt enkelt betyder ”internationellt språk” på esperanto. Mer information om L.L. Zamenhof, hans bakgrund och hans tidiga arbete med att skapa esperanto hittar du på sidan om L.L. Zamenhof här på sajten.
L.L. Zamenhofs första bok om esperanto kom ut den 26 juli 1887 och kallas numera kort och gott för Unua Libro vilket betyder ”Första Boken” på esperanto. Den publicerades i Warszawa och var skriven på ryska. Under de närmsta åren översattes den till polska, hebreiska, franska, tyska och engelska.
Unua Libro innehåller bland annat 900 grundord och 16 grammatiska regler, samt en del prosa och poesi på esperanto, bland annat Herrens bön (Fader vår) och några bibelverser.
År 1905 publicerade L.L. Zamenhof boken Fundamento de Esperanto (Esperantos grund). Den innehöll de 16 grammatiska reglerna, plus ett lexikon och en samling övningar. Där finns också ett förord där Zamenhof bland annat fastslår att nya ord ska läggas till i ordlistan när de blivit helt etablerade. I skrivande stund har esperantorörelsen gjort nio stycken officiella tillägg (Oficialaj Aldonoj) till Fundamento de Esperanto.
Esperanto sprider sig
Antalet esperantister ökade snabbt under slutat av 1800-talet och början av 1900-talet. Till en början var det huvudsakligen i Centraleuropa och i det dåvarande ryska imperiet som språket fick fäste, men sedan började det nå ut även till andra delar av Europa, och spred sig även vidare till Kina, Japan och de båda amerikanska kontinenterna. Esperantisterna höll kontakten via brev och genom att ge ut tidningar, och år 1905 hölls den första internationella esperantokongressen i Boulogne-sur-Mer i Frankrike. Sedan dess har en internationell esperantokongress hållits varje år, med undantag för de två världskrigen.
Innan första världskriget fanns förslag om att införa esperanto som officiellt språk i det lilla europeiska territoriet Neutral Moresnet som styrdes gemensamt av Tyskland och Belgien, men dessa planer grusades av första världskrigets utbrott.
Efter första världskrigets slut var det nära att esperanto blev arbetsspråk för Nationernas Förbund. Tio delegater röstade för, men den elfte – Frankrikes delegat – använde sin vetorätt för att blockera beslutet eftersom han ogillade att franskan höll på att tappa mark i internationella sammanhang och såg esperanto som ett hot.
- Esperanto förbjöds i Tyskland år 1935.
- De italienska fascisterna tillät esperanto, som de ansåg påminde mycket om italienska.
- I Francos Spanien var esperanto förbjudet till 1950-talet.
- I Sovjetunionen var esperanto de facto förbjudet 1937 – 1956. Innan 1937 uppmuntrades däremot esperanto av Stalin, som själv hade studerat språket. Esperanto förbjöds aldrig formellt i Sovjetunionen men att bli påkommen som esperantist kunde få ödesdigra följder, inklusive avrättning eller straffarbete i Gulag.
Zamenhofs dotter Lidia och sonson Ludwik
Två personer ur L.L. Zamehofs familj som är särskilt kända för deras engagemang inom esperantorörelsen är dottern Lidia och sonsonen Ludwik.
Lidia Zamenhof (1904 – 1942) hade ett starkt intresse för esperanto och efter att ha avlagt juristexamen vid universitetet arbetade hon på heltid med esperantorörelsen, bland annat genom att fungera som organisatör och genom att hålla kurser i esperanto i både Europa och USA. I samband med världskongressen för esperanto i Genève kom hon i kontakt med religionen Bahá’í och konverterade. Precis som esperantorörelsen betonar Bahá’í gränsöverskridande samarbete och världsmedborgarskap, och enligt dess lärosatser ska ett internationellt hjälpspråk väljas ut av representanter för världens nationer. Både Lidia och hennes syster Zofia dog i koncentrationslägret Treblinka.
Ludwik Krzysztof Zamenhof (f. 1925) är son till L.L. Zamenhofs son Adam. Adam fördes till koncentrationsläger och sköts av nazisterna år 1940, men den unge Ludwik lyckades överleva kriget och förintelsen genom att leva under den falska identiteten Krzysztof Zaleski i Polen. Efter kriget blev han aktiv inom Esperantorörelsen. Han bor sedan 1960-talet i Frankrike där han fram till pensionen arbetade som ingenjör. Sedan flytten till Frankrike har han använt namnet Louis-Christophe Zaleski-Zamenhof.
Ludwik Zamenhof har vittnat om den starka vilja att hjälpas åt som fanns hos många hängivna esperantister mitt under brinnande krig. År 2003 talade Zaleski-Zamenhof på världskongressen för esperanto i Göteborg och berättade där om hur han 60 år tidigare fått matpaket skickade till sig från en esperantotalare i Göteborg. ”För oss som då befann oss i det ockuperade Warszawa, instängda av dess berömda murar, var Göteborg en sagovärld från vilken, likt manna från himlen i bibliskt tid, en fantastisk samling av delikat mat brukade anlända, mat vars blotta existens vi hade glömt bort för länge sedan. Jag kommer alltid att minnas avsändarens namn skrivet på paketen: Einar Adamson, en esperantotalare från Göteborg. Jag minns med värme hur jag 1948 fick möjlighet att träffa honom personligen på världskongressen för esperanto i Malmö, den enda kongress jag kunde delta i under årtiondet efter kriget. Vid den tidpunkten blev jag också bekant med staden Göteborg, och vän med Adamsons hela familj; och Einars dotter är fortfarande en nära vän till mig.”